Bränneriet

Från att huvudsakligen användas inom medicin och kruttillverkning slog brännvinet igenom som sällskapsdryck under perioden 1550-1650. Den svenska spritkonsumtionen kom snabbt att bli omfattande varför staten på olika sätt försökte att stävja husbehovsbränningen. Från mitten av 1830-talet höjdes skatten samtidigt som bränningstiden begränsades. År 1855 inskränktes möjligheterna till husbehovsbränning, för att fem år senare helt förbjudas.

Även om principen för sprittillverkning är densamma som på 1500-talet, har tillverkningsmetoderna utvecklats. Det avgörande steget från hushållsbränning till fabriksdrift var när ångbränningen slog igenom. Ett av landets första ångbrännerier anlades på Huvudsta gård utanför Stockholm strax efter 1830. Redan i mitten av 1800-talet var den svenska brännerinäringen koncentrerad till nordöstra Skåne. Här finns nämligen sandiga, lätta jordar väl lämpade för potatisodling (under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal hade potatisen kommit att ersätta spannmål som råvara, ursprungligen tillverkades brännvin genom att vin destillerades).

I mitten av 1800-talet fanns det 670 brännerier i landet, varav 199 låg i Skåne. Under kommande halvsekel minskade antal brännerier successivt, förutom Skåne där de inledningsvis snarare befäste sin ställning. 1930-talets strukturrationaliseringar ledde till nedläggning och/eller sammanslagningar av brännerier. Kulmen på denna utveckling nåddes 1970-1971 då samtliga brännerier i landet utom två lades ner. Sedan 1976 står Gärdsbränneriet i Nöbbelöv för Sveriges samlade brännvinsproduktion.

Även reningsverken var koncentrerade till Skåne; kring sekelskiftet 1900 låg nio av totalt ett tjugotal i regionen. För att kunna påverka prissättningen bildades Sveriges Bränneriidkareförening 1907, liknande branschorganisationer fanns även för reningsverken. 1917 skapades AB Vin- och Spritcentralen.

FOLKESTORPS BRÄNNERI – Byn Folkestorp omnämndes redan på 1300-talet. I början av 1800-talet skapade dåvarande ägaren, Vittskövle gods, en s.k. plattgård av byn (d.v.s. ersatte alla arrendegårdar med en stor jordbruksenhet). Idag befintlig huvudbyggnad på Folkestorps gård uppfördes 1873, övrig bebyggelse har i huvudsak tillkommit på 1820-talet och ungefär 100 år framåt.

Folkestorps bränneri anlades 1908-1909 av Richard Weibull, som arrenderade Folkestorps gård av Vittskövle gods. Enligt uppgift ska det tidigare ha funnits ett bränneri (nedbrunnet 1843) knutet till Folkestorp; kopplingen till en större gård eller gods är typisk för tidiga brännerietableringar. År 1916 friköpte Weibull Folkestorps gård. I samband med Weibulls död påföljande år förvärvade lantbrukare Per Nilsson från Maglehem anläggningen. Nilsson ägde sedan 1901 ett gårdsbränneri i Maglehem, vilket drevs parallellt med Folkestorps bränneri fram till 1939 då Nilssons son valde att koncentrera verksamheten till Folkestorp. Tjugo år senare slogs andelsbränneriet i det närbelägna Olseröd (grundat 1884) ihop med Folkestorps bränneri. ’Olseröds andelsbränneri i Folkestorp’ – som det ”nya” bränneriet döptes till – hade aderton andelsägare, varav majoriteten var knutna till Folkestorps gård. Verksamheten lades ner 1971.

Mängden framställd sprit berodde inte bara på bränneriets kapacitet utan även på den tillverkningskvot anläggningen tilldelades. Eftersom Folkestorps bränneri hade många andelsägare blev tilldelningen relativt stor. Under sista kampanjen framställdes dagligen 4500-5000 liter råsprit, till vilket krävdes 25 500 liter potatis. Andelsinnehavet reglerade inte bara mängden potatis som skulle levereras utan även hur mycket kostnadsfri drank ägarna fick rätt att hämta. Fr.o.m. 1959 fick icke-andelsägare mot en mindre avgift köpa drank från Folkestorp.

Folkestorps bränneri ligger i direkt anslutning till gården Folkestorp. Väster, söder och öster om anläggningen öppnar sig odlad åkermark, norröver ligger gårdens lövträdsbevuxna park. Strax väster om bränneriet finns finns en mindre, betongförstärkt damm som har försett anläggningen med vatten. Det finns även rester av en jordvall som kan ha bildat en äldre damm.

 

KÄLLA: Beslut – Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Skåne län, 2005-07-14, Dnr 432-10595-97